under the ivy

Det är så roligt att se hur mycket man kan förändras på några veckor. Keyvan är nu 16 veckor. Den första veckan frågade jag mig själv: ”Åh, gud, kommer det vara så här jobbigt för alltid?” Det var ut och in var eviga sekund och inte nog med det, så vägrade han att varken kissa eller bajsa. Det blev mycket bajs och kiss-torkande. Inte nog med det så gick det inte alls att kelas. Kom man för nära, så resulterade det nästan med att få näsan avhuggen. Ett riktigt valpbeteende med andra ord. Nu, ett par veckor senare så tänker man istället: ”Åh, vilken underbar kille!” Han varken kissar eller bajsar inomhus, utan säger istället till och framför allt så har han blivit en mycket mer gosigare hund och jag har näsan i behåll.

Han är verkligen för gullig. Det bästa som finns är när han väcker mig på morgonen. Han kommer över till min sida utav sängen, viftandes på svansen och lägger huvudet på sängkanten. Då blir det massvis med klappar och slickar. Man blir så glad och den lyckan är obeskrivlig. En hunds kärlek är så stor.